lisaspenna

När jag först kom till huset där jag skulle bo, (i Sidcup) var jag ensam elev där. En väldigt ensam elev där. Men snart kom i alla fall en tjej. Hon var 17 och kom från Holland. Åldern blev lite jobbig. Jag ville ju gå ut! Och inte behöva ta de tre nattbussarna som krävs för att komma hem alldeles ensam.
Men, men en vecka senare kom hela fem nya tjejer till huset. De flesta av dem var spansktalande och de var alla glada och trevliga. Det blev fredag och vi skulle gå ut allohop.
Holländskan kom in också!
Vi gick till ett ställe som hette Ministry of sound där skolan arrangerade klubben. Vi dansade, skålade och träffade massor av folk från skolan.

Vid ett tillfälle smet jag, holländskan och en svensk tjej in på vippen. Nämligen bara i den baren de serverade drinkar. Vi stod och valde i häftena och jag beställde en Strawberry daiquiri. Bartedern skakar på huvudet. Jaja tänkte jag och letade lite besviket vidare i menyn. Bartendern föreslog då att han kunde göra en egen drink med jordgubb i.
Jag nickade glatt och tittade ganska noga när han gjorde drinken. Nyfiken liksom. Då ser jag något, och försökte att inte reagera allt för mycket. På bartenderns lillfinger hängde en liten stump av ett extra lillfinger som liksom dallrade medans han blandade och skakade drinken. Det såg inte ut som att stumpen satt fast med ben utan mer en skinnflik vilket gjorde att den vibrerade i takt med basen.

Stackars kille tänkte jag medans jag smuttade på jordgubbsdrinken. Han kan ju faktiskt inte hjälpa det. Men jag tycker ändå att det är lite konstigt att man låter sin lilla stump hänga kvar (såg verkligen ut som att man skulle kunna knipsa bort den). Särskilt när man väljer att vara bartender. De jobbar ju med händerna synliga hela tiden. 

Stina, (den allvetande bartendern) höll med mig om att det var konstigt.

Nu är jag allstå tillbaka i Svedala.
När min kära lilla dator valde att skriva på skilsmässopapperna oss emellan valde jag att bojkotta datorer överhuvudtaget. Därför finns det i stort sett bara ett Hej, jag är framme- inlägg på den här sidan.

Allt som allt tycker jag att resan till London var bra. Mycket bra till och med. Dock så fick jag inte riktigt det Londonliv jag var ute efter. Det var dåligt med spontana utekvällar och äventyr i övrigt. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag bodde en timme utanför staden och mitt sista tåg gick vid si så där halv tio på kvällen.  

Första veckan i skolan var riktigt lärorik. Visserligen ansträngande som det alltid är att vara ny i skolan/ ny på jobbet. Inte minst ny i staden!  Läraren var riktigt cool. Det var trasiga tweedkavajer, läderkeps på huvudet och ett evigt prat om konst. Men så kommer vecka två. Jag strosar lite lagom trött mot salen vi ska vara i och öppnar dörren. Men nej, där sitter inte min klass. Stöter på en tysk tjej som också gått i läderkeps-klassen och vi går till kontoret för att få hjälp. Där tittar de konstigt på oss när vi förklarar vårt problem. För att sedan berätta att de har tagit bort vår klass och placerat ut eleverna  på lite olika ställen. Oss har de satt i en förberedelsekurs för Cambridgeprovet. Så jag spenderar alltså en dag med att lära mig hur många frågor det är på del A på provet och hur mycket tid man får på sig bla bla bla. Jag ska inte göra provet och jag har tre veckor kvar i skolan. Det kändes inte riktigt bra.
Så jag ställer mig återigen i kön till kontoret för att få byta klass. Det var dock inga problem att byta.
Nästa morgon går jag återigen till en ny klass. Hi, My name is Lisa and I'm from Sweden. Hi Lisa.
I denna klass får jag ett ljusgult papper placerat framför mig. Vi ska göra en plansch. En sådan uppgift var ren lycka i mellanstadiet. Kände konsigt nog inte riktigt samma exaltering vid nitton års ålder.
När lektionen var slut och jag var allmänt deprimerad kom läraren fram till mig. Snäll som hon är har hon på rasten ordnat så jag kan börja i en svårare grupp redan nästa dag.
Och så var jag äntligen nöjd.